Som i skandalöst tidigt. Mitt i "Halv åtta hos mig"  igår kväll kläckte sambon ett revolutionerande förslag; Ska vi gå och lägga oss? Jag var inte sen att haka på, två småbarn under 2 år som turas om att hallåa nattetid sätter sina spår. För egen del börjar amningen ta ut sin rätt, ett riktigt matvrak är det som jag när vid min barm. Maaaaat mamma grymtar det två, tre gånger varje natt. 

 

Känner jag mig utsövd idag då? Nja, i vanlig ordning tog det ju typ två timmar att somna för att sedan vakna efter en stund då det var dags för amning, somna, vakna, grubbla, somna, vakna, grubbla, amma, somna, vakna. Värst av allt är grubblandet, allt jag inte hinner tänka på under dagen måste jag tydligen tänka extra mycket på nattetid. Djupsömn? Vet ej vad det är. Ni hör ju, dags att ta tag i det här, är ju inte för inte som sömnbrist är en tortyrmetod. 

 

Men, på den ljusa sidan; 

 

- Elvis blir äldre = lika med annan mat än bröstmjölk, trappa ner amning, sova längre perioder. 

- Sätter man den här småbarnsperioden i perspektiv till resten av livet så är det ju en bråkdel av vad man redan gjort och vad man kommer att göra. 

- Det kommer alltid finnas saker att gnälla över, just nu är det jakten på sömntimmar, i morgon är det säkert vikten eller alla dammråttor eller något annat i-landsproblem.

- Vi är inne i rätt årstid, vååååår och soooooommar på g!

- Å sist men inte minst, har två fantastiska barn som ger livet mening på ett sätt som jag inte hade kunnat föreställa mig innan de fanns.

 

Postiva tankar föder fler positiva tankar. Ge fan i att måla fan på väggen.