Nä, jag kan inte hålla mig, här kommer den; Viola - the full story.

 

Nu så här i efterhand så vill jag gärna tro att jag hjälpte hela förloppet på traven med att klippa alldeles för långt och blött gräs i dryga en och en halv timme här hemma redan på onsdagen, 11 juli. Kände mig så fruktansvärt rastlös, veckan innan hade kroppen drastiskt blivit tyngre och otympligare. Allt var pust, stånk och stön. Gick hemma i Höjda och vaggade och bara väntade. Just att bara vänta är väl kanske sämsta sättet att få tiden att gå, då brukar det ju snarare gå långsammare, men vad ska man göra när man håller på att längta ihjäl sig efter den där filuren som guppar runt där inne. Sagt och gjort, i ett desperat försök att få tiden att gå så drog jag (bara det var en bedrift) igång gräsklipparen. Efter drygt en och en halv timmes klippning gav jag upp och sparade en liten bit till H. För att sysselsätta mig ytterligare så drog jag iväg till stallet och spanade på lektioner med värkande rygg. Det kändes att den där gräsklippningen kanske var lite väl i tyngsta laget i vecka 40 men tänkte väl inte så mycket mer på det. Mör i kroppen har man ju varit förr, det skulle väl gå över det här med. Natt till torsdag 12 juli kändes det som att mörheten flyttade sig framåt, blev mer som menssmärtor. Svårt att sova, hitta skön ställning. Under dagen på torsdagen började det kännas ännu mer, nåt som jag nu fattar var förvärkar som var oregelbundna och påträngande. Torsdagen spenderades hemma i soffan förutom ett par promenader med Gonzo och en kort sväng till affären i Grythyttan. I skallen malde det bara, är det på gång månntro? Slemproppen hade börjat släppa och kommit i omgångar sen en vecka så det skulle ju mycket väl kunna vara så. Var i valet och kvalet om jag skulle ringa hem H från jobbet men tänkte att det kanske är skönt att hinna klart med jobbveckan (mån-tors, ledig fredag). Konstigt vad praktiskt man tänker när det lika gärna skulle kunna vara barn på g. I alla fall, han hann hem och fick komplett arbetsvecka. :-)

 

Torsdag kväll och torsdag natt fortsatte smärtan. Jag koncentrerade mig på andning (så gott det gick), vankade av och an, klockade värkar och googlade som en galning på "tecken på att förlossningen satt igång". Natten mot fredag 13 juli vaknade jag vid halv två efter att jag lyckats slockna i sängen ett par timmar. Nu gjorde det ännu ondare, vad blir det här?! Eftersom min ständiga oro över att komma in i onödan till förlossningen och ligga där och stånka så bet jag ihop, gick ner till köket och vardagsrummet och vankade. Det var väl ett under att det inte blev ett spår efter mig i golvet så mycket som jag skavde fram och tillbaka den där natten. Det kändes som att värkarna kom tätare och mer regelbundet än när jag klockat dem under torsdagen.

 

Kl. 03.10 repade jag mod och letade med darrande händer fram det redan inprogrammerade numret till förlossningen på Karlskoga Lasarett. En sköterska svarade och jag beskrev min situation. Det är lugnt, vänta hemma ett tag till blev svaret. Ridå. Kunde det alltså göra ondare? Med väldigt få sömntimmar i kroppen och ont sen natt mot torsdag så tog jag till lipen och satt och tjöt en stund på kökssoffan när jag lagt på luren. Resten av natten blev sömnlös, jag gick av och an, andades, prövade varje tänkbar position att sitta, stå och ligga.

 

Om jag inte minns helt fel så väckte jag H vid sju-snåret och berättade hur natten varit. Avvaktade en stund till, duschade, vankade. Runt halv nio någon gång ringde jag förlossningen igen och berättade status. De tyckte jag skulle komma in om jag ville. Vi kollade BB-väskan en sista gång och sen bar det av till Karlskoga.

 

Vi var inne i Karlskoga vid 10-tiden och blev väl mottagna av personalen på förlossningen. Vi blev visade till ett förlossningsrum där jag fick lägga mig på rygg (inte alls trevligt!) och blev uppkopplad till ett gäng mackapärer för att kolla hjärtljud och sammandragningar. Efter att ha legat en stund kom BM in och kollade läget. Öppen 3 cm. Öh, jaha, det sa varken mig eller H ett skit. BM kunde ju inte heller berätta nåt exakt mer än att det var på gång och att det kanske var bra att vi höll oss i Karlskoga eftersom vi hade en bit att åka. Åk och käka lunch nånstans eller så. Jovisst, värkar och livrädd för att vattnet skulle gå, då vill man ju gärna sitta på ett lunchhak och sörpla i sig spaghetti. Lommade väl ut från lasarettet utrustad med sexig nätbyxa och blöja modell jättebebis (om det där vattnet nu skulle gå) och vi åkte en sväng för att fundera på vad vi skulle göra. Det blev ett stopp på Cheapy för att köpa ny grill och sen en sväng förbi MAX drive-in. MAX-maten intogs nere vid Möckelns strand och efter en kort promenad så togs beslutet att åka hem istället för att sitta och stånka i Karlskoga. Sagt och gjort, vi for hemåt.

 

Väl hemma blev det ytterligare en varm dusch och sen sängen. H åkte och lämnade hunden till hundvakten och jag blev själv en stund. Låg och vrångvilade så gott det gick men blev tvungen att ta mig upp och gå ut och gå. Å som jag gick! Jag gick och gick och gick. Sen gick jag lite mer. Tänkte att tyngdkraften skulle hjälpa mig lite på traven. Nåväl, H återvände till hemmet och jag tog en promenad till. Under promenaden ringde han och berättade att ett par kompisar skulle kika upp en kort sväng, går det bra? Jo, ja, jo, det går väl bra. När vi lagt på tog det en liten stund, vad sa jag? Jag ville ju inte alls ha besök!  Jag hade ju ont och kände mig inte alls normal. Vi kom väl på oss båda två att det kanske inte var någon strålande idé. Den korta stunden vännerna var upp gick jag och vankade i sovrummet och H var ut och berättade läget. Efter det blev det en dusch till, den sjuttielfte i raden. Började så smått känna att det kanske skulle vara bra att åka in ändå... Runt åtta-snåret åkte vi inåt igen efter att ha varskott förlossningen. Nu gjorde det ännu mer j*vla ont, trodde knappast det var möjligt. Varenda gupp i Karlskoga-vägen kändes i hela kroppen där jag halvlåg i passagerarsätet med full röv- och ryggvärme på. Väl inne i Karlskoga svängde H upp vid akutintaget och tyckte jag skulle hoppa av där och det var ju alldeles rätt tänkt men jag fräste fram att han väl kunde åka och parkera så kunde vi gå in sen. Han fick väl i alla fall ur mig ur bilen till slut och jag vaggade in och ringde på klockan, H kom snabbt in efter mig när han hade parkerat. Nere på akuten var det en kvinna som precis skulle börja sitt nattskift som såg vad som var på g och hon stack till oss ett passerkort till hissen snabbt som ögat. Tack! Inne i hissen så krånglade det självklart att dra det där förbaskade kortet i kortläsaren men till slut bar det iväg uppåt och där i hissen gick även vattnet. Klockan 21.10 stapplade vi in på förlossningen.

 

Inne på förlossningen var vi ju väntade och blev visade till det rum vi varit i redan på förmiddagen. Kvälls-BM kom in och kopplade in CTG och hjärtljudsgrejen och meddelade att nattskiftet strax skulle byta av kvällsskiftet så det var bättre att de gjorde undersökningen och såg till att jag fick smärtlindring ("för det ser du ut att behöva"). Okej sa vi. När BM knallat iväg började det hugga i ännu värre och till slut orkade jag inte ligga kvar på sängen (ryggläge liksom, inte skönaste ställningen som höggravid!). Jag hävde mig upp, CTG och allt halkade ner och jag hamnade på knä bredvid sängen. Strax efter 21.30 kom nattskiftet in och där stod jag och vred mig och hade ont. "Varför har ni inte larmat?!". "Jamen, ni skulle ju komma in strax...". Återigen, vad praktiskt man tänker, trots situationen. Var väl i alla fall tvungen upp på de där förbaskade sängen igen för att kunna undersökas och det konstaterades att det bara var en kant kvar men att BM skulle hjälpa mig bort med den i nästa värk. Det blev en jäkla fart där inne, av med kläder, på med kläder, fram med allehanda grejor, på med lustgasen (det hanns ju liksom inte med så mycket annan smärtlindring) och då om någon gång borde man ju fattat att det var nära men det var inte förrän BM sa "Nu är ni snart föräldrar" som poletten trillade ner. Efter att med hjälp av lustgas, H, assisterande uska, BM och ett gäng svordomar tagit mig igenom värkarna blev det äntligen dags att krysta och 20 minuter senare, kl. 22.45, höll de upp henne, Viola (som då hette både Matilda och Viola eftersom vi ville känna lite på namnen), 50 cm lång och 3080 g tung. Från att ha haft så in i bängen ont och känt hela krystningsförloppet och hennes väg ut så rann smärtan bort. Fattade inte riktigt först att det var en flicka, var groggy av den sista djupa inandningen av lustgas i kombination med att jag inte hade några glasögon (ser inte ett jota utan dem). Upp med halkig bebis på bröstet och så känslostorm på det. Äntligen. "Ni får ta kort härinne vet ni" sa BM. "Ja just det, det kanske vi ska!". :-)

 

Efter några stygn så blev vi lämnade ensamma på rummet med vår dotter. Fantastiskt. Sen blev det förflyttning till BB, goda mackor som jag slukade som en varg och sen åtskilliga timmar med att stirra på den där fantastiska lilla varelsen. Född fredag den trettonde, vilken lyckodag!

 

Sådär då, det får duga! Tror jag fick med det viktigaste! :-)

 

/ A