Har alltid sett mig själv som någon slags superkvinna som minsann nästintill aldrig är sjuk. Visst, ett stycke förkylning vår respektive höst men inte mer än så. Men idag har jag känt mig liten och klen och haft "tyck-synd-om-mig-själv"-känslor heeele långe dagen. Det var ju nyss jag hade en mastodontförkyling med näsdropp och allmän klenhet. Hann känna mig relativt frisk i hela två veckor och nu är vi där igen. Host och harkel. Mina hostningar låter som att jag varit storrökare sen jag var 12 och dessutom är jag lomhörd som en 90-åring (ännu mer lomhörd än vanligt alltså!). Tog en trudelutt med hunden nyss och höll på att dö på kuppen, turen skulle kunna jämföras med ett maraton eller liknande. Eller kanske en vandring i öknen eftersom halsen brände som en riktigt het dag utan någon som helst skugga i öknen. Ni förstår ju vad synd det är om mig!

Är det här ett fenomen som är vanligt när man är på tjocken? Att man blir mer känslig? Känns som att jag åkt på varenda förkylningsbassilusk som kommit i min väg nu under våren. Otroligt frustrerande. Hatar att känna mig klen. Men vad som är än värre är att jag hatar att vara gnällig. Och det är jag nu, big time. Hoppas i alla fall att helgen gör mig gott, blir inte många knop för min del.

Fredagskvällen kommer alltså att ägnas åt självömkande i tv-soffan framför Let's dance (Anders Timell in action, kan inte bli annat än bra!) samt inmundigande av snask och en pizza (ni hör, bara nyttigheter, botar vilken förkylning som helst :-)).

Vad gör ni?


Ska försöka peppa upp mig så att jag ser
så här glaaad och gooo ut!

/ A