Igår avverkades årets första 30-årskalas för en nära vän i grannkommunen. För det kommer bli en del fyllerister i år, alla vi 82:or som tar steget in i 30-talet. I huvudet är man ju ungefär 23 fortfarande och det är väl det som räknas egentligen. Den slitna klyschan att åldern bara är en siffra, en väldigt begränsande siffra om man hänger upp sig på det, tycker jag stämmer ganska bra. Har ingen som helst ångest över att ta klivet över strecket, är snarare fylld av förväntan för nu är det något nytt och spännande som väntar. Ett alldeles, nytt, fräscht, välkommet och positivt kliv framåt.
Att bli äldre har dessutom sina fördelar. Cirkusen man haft i sitt huvud börjar lugna ner sig, börjar mer likna en stillsam balettuppvisning. Torr, gammal och tråkig? Det tyckte man ju själv om de som var över 30 när man var runt 18. Nä, snarare trygg, beslutsam och lugnare. Var period i livet har ju sin charm (och ocharm) och den här perioden ligger bra till på listan just nu.


"Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött". Alex Schulman skrev ju för något år sedan en bok som hette så här. Byt ut henne mot honom så får ni mina känslor i sammanfattning.

/ A