Jag har en ny vän.

Han har varselshorts, varsel-t-shirt med upprullade ärmar, keps och radiokåpor. Uppehåller sig mellan Kråkvikskorset och Böljarakan utanför Grythyttan tillsammans med sina vägarbetskollegor och lägger asfalt. Vi vinkar till varandra varje gång jag åker förbi och en dag fick jag till och med tummen upp av en av hans kollegor. Åker jag sakta förbi böjer han sig gärna fram, tittar in och vinkar.

Jag känner mig utvald.

Eller?

Såklart söker jag ett skäl bakom detta, även om det kanske inte behövs, det är väl trevligt med lite mänsklig kontakt. Men ändå, tankarna börjar vandra. Är det något fel på bilen? Hänger någonting löst, typ avgassystemet? Har jag bara 3 hjul kvar? Är det mina totalt omatchade fälgar (3 svarta, 1 vit) som väcker uppmärksamhet? Kör jag exemplariskt? Ska jag känna obehag?

Ja, jag vet inte.

Jag fortsätter bara att vinka.

// A